bumbibollen

Jag trodde att jag va svag. Att det på nåt sätt va löjligt att jag känner en sån ångest över detta med flytande innan operation. Men nej, tänker man efter så är de väl för tusan inte så konstigt. Jag har i typ 30 år använt mat som tröst.... bedövat allt jag känner och allt som varit jobbigt med mat... det hade lika gärna kunnat vara alkohol eller nån annan drog men jag valde mat.

Nu är min tröst borta, och som ett litet barn saknar sin napp saknar jag min mat. Min förändring och mitt nya liv har redan börjat. De börjar inte dagen efter operation det har redan satt igång...

Och jag är ledsen, gråtfärdig, darrar och rastlösheten äter upp mig. Mitt humör är som värst just nu. Är så arg.... men på vad???... jag vill ju detta... önskar att alla kunde förstå att detta inte är en enkel resa, att det inte är en genväg till ett liv som normalviktig detta är min livs kamp... och kanske behöver jag någon hjälp att bearbeta mitt tidigare liv med allt som de innehållit för att jag ska komma vidare..... kanske behöver jag skaka om min familj som mest ser detta som nåt "roligt" när jag blir hysterisk att dom äter framför mina ögon.... dom förstår inte, och jag anklagar dom inte för de... för HUR ska dom förstå när inte jag ens gjort de tills nu.... NU fattar jag att det är alla mina inneboende undantryckta "tröstade" känslor som nu är vid ytan... letar efter något som kan bedöva dom... men de kommer inget så de börjar koka över.....

inget kul inlägg detta men så är mitt liv nu......